/ Vardag /

Tillägnat till Frida, Sara och Melina.

Jag har nu försökt fördjupa mig så gott det går i min resa, då jag fått önskemål. Jag har även fått frågor över vem som är min förebild och vem som är min bästa vän. Jag kan stolt säga att två personer jag vill bli som är Sara och Frida. Min allra bästa vän är Melina. 
Är du redo att läsa ett av Sveriges längsta inlägg om min depression, min resa igenom den och tips? Let's go! 

Vi var inne på näst sista dagen på repveckan. Jag vet att det var torsdag, klockan var efter 1 och vi skulle köra igenom programmet en sista gång innan vi skulle gå igenom vilka låtar som skulle finslipas. Jag hade på mig ett par svarta jeans, en svart långärmad tröja och en skjorta runt midjan. Så som vi skulle se ut på konserten. Elin och Melina hade svart linne på sig, men jag kunde inte ha det, för jag ville inte att mina färska sår på armarna skulle synas. Vår svenskalärare Louise satt glatt i publiken och stöttade oss igenom halva repet och vi skulle nu börja på min och Valles låt när jag helt plötsligt känner en yrsel och säger till en honom, jag kommer svimma. Efter det minns jag ingenting, mer än mina egna tankar. Jag vet att han tog mig åt sidan vid scenen och skulle hämta vatten och Louise kommer ner på scenen när jag då, från ingenstans känner att marken under fötterna bara försvinner och hur allt svartnar. Hur hjärtat börjar rusa i 110, hur andningen helt plötsligt blir svår och hur tankarna om hur misslyckad jag är kommer upp. Jag vet ett svagt minne av att jag blir jagad, av en människa som förstört mitt liv. Jag springer och springer, men h*n kommer ikapp. Tar tag i mig och jag försöker ta mig ur det, men ingen hör mig. Oavsett hur mycket jag ropar och ropar hör ingen, jag är ensam. Vilket är min största rädsla...


Sen vet jag svagt av att Frida, min lärare tar min hand mot hennes bröst, jag känner hennes hjärta och hennes närhet. Jag kände mig inte längre ensam och insåg sedan att allt var en dröm, som kändes så verklig. Mitt bröst värkte av all smärta den fått utstå. Frida tar mig efter en stund åt sidan, in på toaletten så jag får ta bort mascaran under ögonen, men hoppet om att få bort den försvann så jag tvättade bort allt smink istället och med rödsprängda ögon, svullet ansikte efter alla tårar gick jag igenom en folkmassa, som såklart tittade på mig. Jag minns när jag sedan kommer in i aulan hur jag skäms, hur jag kollar på min skräckslagna klass, några som gråter och några som inte riktigt vet vad som ska göra och skäms... Jag sätter mig på en av stolarna i aulan, Frida samlar klassen och förklarar omständigheterna lite kortfattat: "som ni kanske förstått så mår Elin inte så bra, det som nyss hände var ett panikångestanfall som både ser och känns värre än vad det är". 
Efter att genrepet var över satt jag och Frida i aulan och pratade, det var som sagt torsdag och höstlovsveckan var snart här. Vi pratade inte så djupt mer än att hon sa: "du måste prata med någon som är pedagogisk på detta, mediciner är en hjälper och läker inte allt". Så vi beslutade tillsammans att boka en tid hos kuratorn och vi fick en tid, fredag den 6 nov kl 12:30. Höstlovet kom och jag åkte med några mediciner väskan på konfirmationsläger, Sjövik. Stället som jag älskar mest av allt och som jag skulle få börja leda lovsång på! Medicinerna hade jag med mig ifall något skulle hända, för de hjälpte mig att lugna ner mig och såklart händer det som inte får hända, jag får inte leda lovsång på morgonen av olika anledningar som jag inte kommer fördjupa mig i. 

Jag vet att jag låg på kvällen och grät med Stina bredvid mig, jag hade förberett och bett över låtar, vilka jag skulle ha den morgonen och vilken jag skulle ha den andra morgonen. Men alla historier har sitt slut, och min slutade där. Jag minns också hur jag ringde till Frida den kvällen med gråten i halsen och grät sedan ut, alla tårar som fanns inom mig. 
Jag kom hem efter en vecka på Sjövik och v.45 kom, ÄNTLIGEN! Vår konsertvecka började, jag fyllde 18 och livet var såååå bra! Men sen kom fredagen och pressen av att "leverera" inför Frida och Kuratorn var svårt. Jag sa inte allt, för jag litar inte på någon till 100% efter många omständigheter. Eller jo, jag litade då på två människor, Sara och Frida! 



Helgen kom och jag tog mig igenom den, även veckan efter. Jag började på en intensivkurs för körkortet och de va superkul, äntligen skulle jag snart ha ett körkort i plånboken. Den 18 november hände de som inte fick hända, efter vårt samtal hos kurator kl 15:30 som med mina egna ord med en sammanfattning som: "jag vill inte leva mer" åkte vi mot akutmottagningen på läkarhuset i Lysekil där dom sedan beslutade sig för att skicka in mig till Näl. Vi satt på hårda stolar i flera timmar i det där väntrummet, med gröna väggar, betonggolv, ett rökrum och massa människor. Tårarna kom och gick, men så fort jag blev rädd var Frida bredvid mig och tog min hand. Vi blev sedan uppropade, klockan var runt halv 11 på kvällen och kom in i ett rum med en kille runt 30 års åldern. Det fanns en stol för honom, en stol för mig och en stol för Frida. Hans första fråga var: "är du en storasyster?" Till Frida och hon svarade: "nej, jag är hennes lärare" och alla reagerade på samma sätt varje gång, "Whut?!?". Tror inte det är så många som kommit in på psykiatrin med sin lärare, speciellt inte kl halv 11 på kvällen. 
Jag fick fylla i ett formulär och svara så gott jag kunde på de frågor han ställde. Efter 10 min beslutade han sig för att jag ska stanna här, vilket jag egentligen hade förberett mig på, men som jag såklart inte ville. Med en sköterska på ena sidan och Frida på andra tog vi hissen upp till avd. 57. Där möttes jag av tre sjuksköterskor, två kvinnor och en man. Vi gick in i deras "arbetsrum" och dom fick alla mina personliga prylar, så som flyttade vätskor, vassa föremål och tabletter... Jag fick en "genomgång" hur rutinen fungerade här och vad man får och inte får göra. Jag fick en vit stor tröja i stolen XXL att sova i. När jag sedan blivit färdig intervjuad ska dom visa mig vägen till rummet och där skiljs även min och Fridas väg. Frida får inte längre följa med in, med tanke på att vissa som är där har hemlig identitet. Det var nu som tårarna dök upp igen, jag blev som ett barn på dagis som inte ville att mamma skulle lämna. Men med ord från hennes mun som: "Elin, jag tror på dig" gick hon sedan sin väg. 
Jag blev tilldelad rum 10 som innehöll tre hårda sängar i ett stor mörkt rum med en sänglampa tänd, där det även låg en kvinna som sedan blev en nära vän, H❤️. H välkomnade mig med öppna armar och det jag konkret minns var: 
-"Hej, jag heter H... Hur mår du?" Jag vet att jag svarade: 
-"Hej, jag heter Elin. Jag mår bra!" Då hon snabbt fångade mina ord och sa: 
-"Elin, här är det okej att inte må bra." 
Jag gick ut i "uppehållsrummet" och gjorde en kopp te. Tog min telefon och lyssnade på musik. När klockan sedan var 04:05 kollade jag på telefonen och insåg att jag borde gå tillbaka till mitt egna rum nu. 



Dagarna gick och jag fick en samtalsterapeut, Emelie som fanns tillgänglig mellan 7-16. Sen var det sjuksköterskorna på avdelningen man skulle prata med. Mamma kom med saker till mig, kläder och godis. Samt en trasig mobilladdare, vilket var lite komiskt. Men H hade en laddare som vi broderligt delade på. När helgen kom blev jag utskriven på pension och åkte raka vägen ifrån Näl till Rabbalshede där min tränare Sara bor & tillbringade min helg bland barn, hästar och hundar. Vilket jag sedan gjorde några veckor framöver. Jag fick en egen säng hemma hos Sara och jag vet inte vad jag hade gjort utan henne vid min sida. När måndagen kom hämtade Frida upp mig i Rabbalshede och jag åkte med henne till skolan. Jag gick till skolan och efter skolan hade jag alltid en körlektion, samt en häst efter det. Så såg mina veckor ut. 

Efter alla dessa veckor av slit om att överleva har jag verkligen insett vad viktigt det är att ha människor i sitt liv som man litar på & som man kan öppna sig för. Det är så viktigt att ha en, två eller flera människor i sitt liv som finns där för en, oavsett om klockan är 2 på natten eller på dagen. 

Jag har en person kvar att nämna, min bästa vän. En vän jag ALDRIG kommer låta lämna mig, Melina. Tänk er att på kvällen, man känner sig ensam och ledsen. Då ringer jag henne och säger: "jag är på väg, köper västkustchips, en B&J till henne och Redbull". För jag vet, oavsett tid på dygnet är jag alltid välkommen till henne. Jag vet att ett samtal aldrig kan bli försent. Jag vet att hon bryr sig inte ifall hennes axel blir blöt av mina tårar. Jag vet att hon inte dömmer mig. Jag vet att hon ALLTID finns där för mig.


Avslutningsvis så vill jag bara säga tack. Tack för allt. Tack alla vänner som funnits där igenom denna resa. Men stor tack till Frida, Sara och Melina. Utan er tre hade jag aldrig stått där jag står idag. Tack!