eabrahamsson.blogg.se

 

Jag skrattar, jag ler, jag känner en lycka, jag ser ett hopp, jag finner en trygghet, jag har fått ett så roligt jobb och jag träffar människor som jag älskar. Men ändå är det något som drar mig nedåt. Nu, sen i tisdags har jag legat inne, nästan hela dagarna för att inte bli mer sjuk och idag drabbades jag utav de som jag inte upplevt på rätt så länge, panikångest. Jag bara känner ett tryck över bröstet som sedan bidrar till att jag hyperväntligerar och får panik. Jag förstod vad det var men denna gången gick det inte att kontrollera? Allt i rummet blev svart och jag har nu ett blåmärke på min rumpa efter bordskanten som jag troligtvis ramlat på. Jag vet inte hur länge jag låg där, för jag har ingen som helst tidsuppfattning. När jag pratar med någon så säger den: "Jag tror det är ett täcken på att din kropp inte orkar mer, Elin. Jag tror du måste välja bort något som tar mycket tid i ditt liv." Men hur ska jag kunna "välja" bort saker som är mitt liv? Min häst är mitt liv, kyrkan är mitt liv? Jag ska inte behöva välja mellan dessa... Jag kan inte välja bort mitt jobb, för pengar är man så otroligt beroende av nu för tiden. Jag vet inte vad jag vill komma med detta. Men jag är så trött... 

 

IALLAFALL... Min vän, Amanda beskrev sin ångest som inte trasig men samtidigt inte hel. Hon beskriver det som ett pussel. Hennes liv och jag känner på samma sätt. Hon beskrev det såhär: "Se det som ett pussel med flera tusen bitar. En liten del, långt ner i högra hörnet, fattas. Du kan klart & tydligt se vad bilden i helhet visar, men på just den biten finns nått litet. Något som jag vill tro tillför något extra, kanske en fågel, eller en fjäril. Jag vet inte vad, för de ända jag kan se är att det inte finns." sen fortsätter hon såhär... "Bilden är inte trasig och saknar inte sin helhet, men samtidigt är den inte komplett, precis som jag känner mig. Jag är inte trasig, men något som jag inte vet vad fattas, så jag är samtidigt inte hel." 

 

Jag satt på sjukhuset förra veckan och min dos med mediciner har nu höjts. Det första jag sa till läkaren när hen kom in i rummet var att jag inte ville få fler tabletter eller ta en högre dos. Men visst ökar inte denna läkare mina mediciner med en hel tablett... 

Jag vill inte att jag ska försvinna mer bland alla mina tabletter. Jag vill inte dom ska vara ett beroende hos mig längre. Jag vill bara lägga ner, bränna alla tablettaskar. Men det var tydligen svårare än vad jag tänkt mig.