eabrahamsson.blogg.se

Timmarna går och jag ligger i min säng, räknar hur många timmar det är kvar tills jag ska gå upp och tänker att det inte finns någon mening med att jag somnar snart. Klockan blir bara mer och mer medan min ångest blir starkare och starkare. Jag funderar på hur jag ska ta mig ur detta igen. Hur jag ska kunna ställa mig på benen om några timmar, gå mot frukosten och låssas som jag mår jättebra, att jag sovit jättebra och att livet är jättebra. Men på något sätt fungerar det? Det har blivit en rutin, utan att det skulle bli en rutin. 

Jag ger mig själv en psykisk käftsmäll, ställer mig på benen och tilltalar mig själv att jag är stark; "be strong girl"-tatueringen får en betydelse (igen) och jag försöker gå efter de mottot. Men varför är det så svårt?? 

 

Jag skäms lite när jag skriver detta inlägg denna kväll. Att jag som har drömlivet enligt vissa inte lever det till fullo? Och jag kan ibland ställa mig själv den frågan. Varför lever jag inte detta livet till fullo, skippar all ångest och har kul. Men det är faktiskt lättare sagt en gjort har jag insett. 

 

"Jag försöker vara stark när jag går genom motvind" sjunger Ken Ring i en av sina låtar och den meningen passade så himla bra in på mitt liv förut, men nu? Nu är det ingen motvind längre, här är det medvind. Men varför känns det som det är motvind? Varför känner jag mig som den ensammaste personen i världen när jag ligger vägg i vägg med fantastiskt begåvade Antonia på ena sidan? När Elsa är ett stenkast bort & Sofia alltid har en kram över? Det gör mig så himla frustrerad för HUR kan jag känna ångest i denna miljö?? Det är något jag frågar mig själv varje gång jag får ångest. Ångesten kommer och går lite som en osäker vän och ikväll är en sån kväll, ikväll mår jag inte så bra...