eabrahamsson.blogg.se

Nu har jag legat i min säng i snart 3 dagar, med feber och lunginflammation. Det kunde inte komma mer olägligt. Imorgon är det soulkonsert, jag skulle få göra det jag älskar - sjunga stämmor och köra för min bästa vän som har lead, men nej. Det blev inte så... Men under dessa tre dagar som sängliggandes har jag hunnit tänka, mycket! Mycket på mig själv och min ångest. Jag har även lyssnat på poddar, bl.a. Ångestpodden, för jag är en sån där person som lyssnat på alla ångestpodd-avsnitt. Jag har suttit i bilen och både skrattat och gråtit efter att ha känt igen mig i flera av deras, men också deras besökares historier! 

 

Den första frågan dom stället till sina "besökare" är: vad är ångest för dig? Och jag har så många gånger tänkt: om jag skulle sitta där, i poddstolen mitt emot Ida och Sofie... Hur skulle jag sätta ord på vad ångest för mig är? Men efter många om och men skulle jag nog beskriva det som en energikrävande vän som aldrig vill släppa taget om en. 

För det är lite så jag känner det ikväll när jag ligger i min säng på Liljeholmen och kollar på min mobil medan fingrarna går som trumpinnar mot skärmen. Ångest är något fruktansvärt energikrävande. Så fort jag får ångest sätter det sig i kroppen: huvudet, leder, benen eller de värsta... Bröstet! De gör så galet ont. Den där ångesten som bara trycker och trycker som om de sitter någon på ens bröst och man kan inte få bort den. Min ångest har fått mig att vilja låsa in mig själv, för världen här innanför fönstret, under mitt varma täcke är så mycket mildare än allt hat och all våld som snurrar runt där ute i världen. Ångesten tar för mycket på mig, precis som en sån där energikrävande vän. Man önskar man kunde leva med vännen, men det går inte. Man kan inte vara vän med en person som bara tar en massa energi hela tiden, utan att få något tillbaka. 

 

Men, min ångest har också inte bara gett mig massa negativt, den har också gett mig mycket positivt. Jag har kommit närmre människor och låtit dom släppas in lite djupare i mitt liv. Jag har kunnat känna igen mig i personers situationer, för jag har upplevt samma sak. Jag har kunnat sitta i timmar och hålla om en vän som precis haft en panikångestattack, för jag vet att det är de enda man vill just i den stunden. Jag har kunnat känna igen mig i känslan att känna sig ensam, fast man inte alls är det egentligen. Jag kan förstå den där smärtan i benen efter man har kampats mot sin fiende under panikångestattaken, för jag har själv varit där. 

 

Ikväll när jag ligger här i min säng på Liljeholmen med ångest, hjärtklappning och kallsvettningar av febern och hör folk utanför sitta i vardagsrummet och prata hejvillt, skratta & sjunga är jag otroligt tacksam för min ångest. För hade det inte varit för min ångest hade jag aldrig kommit så nära Frida som jag gjorde. Och hade jag inte kommit så nära Frida som jag gjort, då hade jag aldrig legat här ikväll. Och hade jag inte legat här ikväll, då vet jag inte vart jag skulle varit idag.