eabrahamsson.blogg.se

 

Vilket år, ett år där jag fått känna att jag lever. 
2015 har varit ett år med många skratt och många leenden. Jag har mött på fantastiska människor och lärt känna så mycket nytt folk. Jag har haft världens bästa sommar tillsammans med mina sjöisbarn, kollegor och vänner. Jag hade en fantastisk vår tillsammans med Nice och Fanta. Jag gick ur 2:an med godkänd i alla betyg. Jag har fyllt 18. Jag har tagit körkort. Jag har haft världens bästa vecka (v.45) när vi hade konsertvecka. Jag har hjälpt människor, jag har tröstat människor, osv. 

Men 2015 har även varit ett år fyllt med motgångar. Jag har stött på problem jag aldrig trodde jag skulle klara ta mig igenom, jag har stött på motgångar som nästan tagit mitt liv ifrån mig.

Tänk att vi tar hjälp av allt annat? Att klippa hår, att laga tänder, att ta blodprov osv. Men min ångest och stress tänkte jag att jag klarar själv. Lite tankar hit och dit har väll alla varit med om tänkte jag, men sen tröttnade kroppen att kämpa, jag fick en panikångestattack. Marken under mina fötter försvann och jag kunde inte få luft, mitt hjärta kändes som det skulle hoppa ur. Jag trodde jag dog, påriktigt. Allt svartande, det tjöt i huvudet och alla människor som var runt om var helt plötsligt borta. Jag fick det på genrepet i skolan, var som helst men inte där, tänkte jag.. Min lärare Frida har själv varit med om detta så hon visste hur det skulle hanteras och dom kunde tillslut få kontakt med mig. Frida hjälpte mig, hon har räddat livet på mig. 

Jag fick en diagnos efter all min ångest och stress, jag är deprimerad. Jag gick till kuratorn en onsdag tillsammans med Frida, för Frida var med min varje gång jag skulle dit. Efter vi hade suttit där i 10 minuter beslutade kuratorn att jag skulle åka till vårdcentralen och se vad sjukhuset kan göra. Med sammanfattning om vad jag sa var: Jag vill inte leva på denna jorden mer. Kuratorn och Frida kände för mycket ansvar att kunna släppa iväg mig efter vårt möte, så kuratorn ringde till vårdcentralen och jag fick en akuttid. Frida följde såklart med. Läkaren knstaterade att vi skulle åka till NÄL, vilket jag inte ville. Men efter många om och men satt jag och Frida i bilen påväg mot NÄL. Där satt vi i över 5 timmar i ett väntrum, Frida höll min hand nästintill hela tiden och ibland kunde jag inte hålla tårarna borta. Tillslut fick vi pratat med en läkare och han beslutade att jag skulle läggas in. Jag blev uppskickad till en avdelning där jag blev uppmött av två kvinnliga läkare. Frida höll min hand hela tiden där inne. Efter dom gått igenom den "dagliga" rutinen skulle jag bli tilldelad min säng, och det var nu det jobbiga kom. Frida skulle åka hem. Jag skulle bli lämnad där, helt själv. Tårarna slutade inte och jag var som ett barn som inte ville bli lämnat på dagis. Frida sa till mig; jag tror på dig Elin. 
Inne på rummet stod det tre sängar, men bara en var upptagen. Där låg Hanna! En tjej jag kom otroligt nära på de dagar jag låg inne.
Jag minns när jag låg där och skrev detta: Här ligger jag under mitt blåvita lakan, på en hård brits med en tunn kudde under huvudet. Är fullt påklädd och redo ifall läkaren kommer och vill ha ett samtal. Persiennerna är stängda, så något ljus kommer inte in i rummet. Jag tar på mig mina tofflor, går mot fönstret och snurrar på den lilla svarta veven som sitter vid fönstret, jag ser ut. Oavsett om det är grått & tjocka moln, hundratals bilar på utsidan och några få träd som är planterade efter en viss meter ifrån varandra är det så vackert. Jag ser ett nyblivet par komma gåendes ut från förlossningen. Mamman bär deras dotter/son i famnen och pappan bär väskan i ena handen och stolen babyn egentligen ska ligga i, i andra. Lyckan i deras ögon går inte att beskriva. Tänk att mina föräldrar gick som dom, kollade på varandra ibland och småskrattade. Aldrig trodde dom att jag skulle ligga i rum 10 på avd. 57 med depression. Att deras lilla docka dom la in i bilen, skulle sitta här och kolla ut genom ett plastfönster. Aldrig trodde dom att jag skulle bli såhär, och aldrig trodde jag att det skulle bli såhär. 

 

Men mitt upp i de jobbiga har jag insett vilken stark individ som står här på jorden, JAG. Jag har varit deprimerad sedan augusti, men det var i november jag fick hjälp. Jag trodde jag kunde klara det själv, men jag var inte så stark att jag orkade det, så jag fick hjälp av sjukhuset. Men jag har klarat detta, jag är inte frisk men jag har börjat klättra uppåt. 

Tack för jag fått lära känna så många i år, både gamla vänner som jag kommit närmre och nya vänner som fått en stor plats i mitt liv. Men tack till Frida, min fantastiska lärare. Som har stöttat mig igenom de tunga och hållt mig i handen och sagt: Elin, livet är värt mer än trårar. Du klarar de här! 
Jag tycker bara rent spontant att Frida borde få en stor applåd, för det hon gjort. Hon har räddat mitt liv, för vore det inte så att hon följt med mig till slutet, så skulle jag inte funnits här idag. 
Tack Frida, TACK <3