eabrahamsson.blogg.se

Detta inlägget har länge legat i mitt utkast här på bloggen. Jag har aldrig riktigt fått ord på hur och vad jag vill nå ut med detta inlägg, men nu har jag försökt klistra ihop något, hoppas ni gillar det. 

Jag får oftast höra: "Du är så fantastisk, står upp för din tro", "Du är en sån förebild inom både tron och hästar". Sen får jag även höra: "Hur hittar man sig själv?", "Hur kan du vara dig själv hela tiden?". "Min dotter har hamnat i fel umgänge, hur ska jag göra?". SÅ mycket frågor och jag ska försöka besvara dessa med den kunskap jag har. 

 

Om vi blickar tillbaka till sensommaren år 2010, jag var 12 år. Skulle precis börja min nya skola, jag ska nu börja åka buss med alla stora barn till den stora skolan i Lysekil. Så lycklig och så taggad. Jag började i en jättebra klass, hade mina tre bästa vänner jag umgicks med 24/7 både på utsidan av skolan och i skolan. Men när man börjar i 7:an, då börjar alla problem också. Det blir mer läxor, mer prat, mer killar, mer av allt. Nya tjejer och nya killar. Man börjar försöka leta efter "vem är jag egentligen" och testar på lite allt möjligt. Jag var otroligt liten när jag provade dricka alkohol. Jag provade dricka på en fest med några kompisar, och de va de bästa jag gjort. Mina kompisar däremot tyckte de va kul, men kanske inte lika kul. Jag tyckte de va coolt, och intressant. Började söka mig efter fler fester (det är absolut inget fel på folk som festar, det vill jag inte påstå.) Jag har hur många vänner som helst som festar, pluss att jag även gör det ibland? Sen kan man ha olika syn på alkohol, men de är inget jag kommer ta upp här. Jag drack iallafall för det mesta hembränt, vilket är LIVSFARLIGT. Barn, ungdomar, vuxna... Gör ALDRIG dig. Det var iallafall det jag sysslade med i 7:an och jag gled mer och mer ifrån mina tre bästa vänner. Träffade massa killar och gjorde sånt som man inte borde göra i så ung ålder. När jag började 8:an hade jag "släppt kontakten" med två av tre tjejer, umgicks fortfarande med en av dom men inte dom andra två. Började i konfan och redan första gången jag klev in i salen kände jag en sån stark kärlek och dom hade något jag ville ha. Men vad? Hur kan jag få tag på det? Jag bestämde mig för att inte åka med på det första konfirmandlägret då jag var sjukt obekväm i det kärleksfulla umgänget och visste inte riktigt hur jag skulle bete mig? Varför kramas alla så mjukt, ska man inte slå ett slag i ryggen? Så gör ju alla jag umgås med? Typ det var en grej? Det var för mycket kärlek helt enkelt och jag visste inte hur jag skulle hantera det. Efter lägret kände jag hur nära alla hade kommit varandra och hur jag gled ifrån gruppen, jag tänkte hoppa av men en tjej tog tag i mig och sa; Elin, försök lite till. Jag finns här om det är så <3. 
Jag höll fortfarande kontakt med det gänger jag umgicks med i 7an, hängde på en del fester och var ute sent på helgerna. Sa till mamma att jag sov hos en kompis i Brastad, när jag i själva verket låg däckad på en fest i Lysekil. Ja, ni fattar... 

Under våren kom sundsvik, andra och sista konfirmationslägret. Det var prov på det lägret som gjorde att jag tvekade men det låg ju inte så långt hemifrån. Min mamma sa att om det är så kommer hon och hämtar mig. Så det var en trygghet. Jag bodde med dom "coola" tjejerna. Dom hängde upp sina bh:ar i taket och de va så kul tyckte vi? Jag ni förstår. Den nivån var det på vår mognad. Haha... 

Under lägret händer det något i mig, hela jag förändras och kommer hem med min bibel i högsta hugg. Jag blev frälst på lägret (och vill ni att jag ska dela de vittnesbördet så får ni kommentera). Jag fick de som dom hade, det som jag ville ha. Och vet ni hur enkelt det var? Jag sa: "Gode Gud, jag lägger mitt liv i dina händer. Amen" Så enkelt var det? Jag lyfte mina händer när vi sjöng precis som dom andra kristna gjorde och mådde så bra. 

Jag kom hem till vardagen, den hårda, tuffa vardagen... En annan miljö som är svår att leva som kristen i. Men jag hade bestämt mig och lovat Gud att jag vill leva med honom. Så jag gjorde det, och här står jag idag. 

 

Det jag menar med denna text är att jag om någon var inget änglabarn. Jag fick mycket skäll av min mamma för jag inte städa mitt rum precis som du. Jag är övertygad om att mamma då visste att jag höll på med galenskaper. Jag är övertygad om det. Men vet ni vad? Alla problem jag har mött på i livet, det har gett mig en erfarenhet. Att dricka sig full varje helg, 3 dagar i rad. Det håller inte. Jag har lärt mig att det finns så mycke annat gott i livet än killar, sex och alkohol. Det kanske jag inte hade vetat om min mamma inte låtit mig göra så mycket som jag fått göra. Jag är uppfostrad att få möta på problem, och kan jag inte ta mig ur dom själv så har jag min mamma bredvid mig. Som ställer upp för mig 24/7. 

 

Så om din dotter umgås med "fel sorters människor", låt henne göra det. Hon kommer en dag hitta (tillbaka) till de människor som hon känner sig trygg med. Hon kommer möta på massa problem. Men vet du vad, hon kommer lära sig så mycket på det. Det viktigaste är inte regler, det viktigaste är att finnas där!

 

Jag har lärt mig så mycket på att få utforska världen "själv". Jag har trott det att jag gjort det själv, men bakom mig har min mamma alltid funnits. Jag är så glad över hur jag är uppfostrad. Hur mina föräldrar har format mig, till den jag är idag. För det är tack vare dom jag är här idag. För jag har fått prova på allt jag velat. Dom har inte hållt mig i ett koppel hela tiden.