eabrahamsson.blogg.se

I snart ett år har jag varit diagnotiserad sjukdomen depression. Och i över två år har jag mått psykiskt dåligt. Människor ger mig komplimanger om att jag ser mycket piggare ut och att det ser ut som jag börjar komma på benen igen, vilket såklart är så uppmuntrande, men det dom inte vet är att de fysiska har läkt, jag har inte mina självskadebeteende längre som jag vet många lagt märke till. Det fysiska har som sagt läkt, men det psykiska brottas jag med varje dag. I snart ett år har jag ätit tre olika sorters mediciner för min depression som min läkare skrev ut i onödan. För vet ni vad? Mina mediciner har inte hjälpt mig ett skit. Mina mediciner har gjort att jag gått upp nästan 20 kg i vikt. Mina mediciner har förstört mitt liv mer... Det som hjälpte mig var att komma hem till min tränare och känna mig behövd. Inga måsten, inga regler. Bara kärlek och massa djur. 

 

Jag har suttit på det jäkla läkarhuset i Lysekil för många gånger nu och gråtit, bett på mina bara knän om att få hjälp, för jag är så trött på att må dåligt. Den ända hjälpen dom kan ge mig är att jag ska läggas in... Men att läggas in känns som dom använder som ett hot. 

 

Jag har sån otrolig ångest, varje kväll. För vet ni hur jobbigt det är att gå och försöka vara glad när livet är piss på insidan? Jag är trött på att ständigt gå runt med en klump i bröstet som strålar av smärta, som sedan leder till att mitt hjärta slår i hundra tio och jag sedan kolapsar i en panikångestattack. Jag är så trött på att aldrig känna glädjen, enda in i hjärtat. 

 

Men vad gör man nu egentligen? När allt sviker? När vänner lämnar för man inte är som man var förr? Vad gör man nu?