eabrahamsson.blogg.se

Ett år sedan, mamma kan du förstå? Ett år sedan den kalla dagen i november, när jag blev inlagd.
Detta år är ett år av glädje, tårar, självskadebeteende, lycka, självmordstankar, prestationsångest, panikångest.
Helt klart ett år med väldigt mycket känslor, men något som jag i efterhand är otrolig tacksam över. 

 

Men vilket år, oj vad rädd jag har varit.
Ett år med sömnlösa nätter där jag inte sett något ljus på framtiden. Det har varit ett år där jag nätter på nätter legat i min säng, vänt och vritt och tänkt hur jag kunde gjort det anorlunda. Det har funnits dagar och nätter som jag tänkt att jag aldrig borde skaffat hjälp och bara kramat mamma en sista gång, men jag har också tänkt hur tacksam jag är att den sista kramen jag trodde skulle vara sista inte var det. 

"Jag orkar inte mer" - det var något som snurrade omkring i mitt huvud. För det var precis så det var, jag orkade inte. Jag orkade inte sitta i min säng och se hur livet utanför fönstret rullade på som vanligt, medan det stog still hos mig, jag väntade bara på att de skulle bli värre. Jag var inlåst i min egna kropp. Det var som alla samtalen med kuratorn, nära och psykologen inte hade hjälpt något. Att alla de där timmar, sekunder, dagar, nätter och minuter på 57:an inte längre var värda någonting.

 

Jag har begått självmord - inte fysiskt utan psykiskt. För det var precis det jag gjorde. Jag dödade mig själv på insidan. För det kändes som hoppet runnit ut, bägaren var tom och jag bara låg och väntade på att det ska bli värre och värre och värre. Jag trodde aldrig att illamåendet som kom varje gång jag åt något eller självhatet skulle försvinna. Eller behovet av att behöva skada mig själv för att slippa känna smärtan på insidan och jag visste helt ärligt inte vad jag skulle göra, vad jag skulle ta mig till. 

 

Men ett år har nu gått, sen jag satt i väntrummet som det stank rök som sedan satt i kläderna och kollade på halv åtta hos mig tillsammans med Frida. Vilket år, vilket otroligt roligt och tufft år. Men när jag tänker tillbaka ser jag inte bara mörker, jag ser vilken person jag utvecklats till. 

Jag är evigt tacksam för min familj. Min mamma, pappa och Jocke.
Jag är också så tacksam för alla vänner, nära och kära som tröstat, frågat hur jag mår. Det har betytt så mycket!
Ni alla ska ha en guldstjärna för ert stöd! 

Och jag vet en till som ska ha en guldstjärna, JAG. För jag snart vunnit kampen mot denna sjukdom. Klapp på axeln till mig själv. Jag är grym!